Den sista utposten

När du väljer att bli målvakt så väljer du också en position som har en helt egen infallsvinkel till spelet än alla andra. Där dina ingripanden granskas på ett annat sätt än vad ditt lags övriga lagdelar gör. Du kommer hamna i centrum oavsett om du vill eller inte. Rollen som lagets sista utpost är speciell.

Som målvakt har du ett helt annat ansvar än vad till exempel en forward har. Som målskytt kan du missa nio försök att göra mål för att till sist hitta rätt med det tionde och bli matchhjälte. I målvaktsrollen så är det lite annorlunda. Här kan nio fina parader som håller ditt lag kvar i matchen inte räcka ifall ditt enda misstag dyker upp på det tionde läget och som sen visar sig bli matchavgörande.

Jag skall justera mig själv från inledningen. Man väljer inte att bli målvakt. Det är något man föds till. I mitt fall var det aldrig något tal om vilken position jag skulle spela på. Mina föräldrar har fotografier hemma från när jag var två år och gick runt med en målvaktshjälm i handen när det var paus på någon av deras träningar. När vi inte hade tillgång till hjälm hemma i huset så fick leksakskundkorgen fungera som ersättning så mamma och pappa kunde flippa lite bollar som jag skulle försöka fånga. Förutom fotografierna har jag inget minne av dessa händelser själv men jag minns att jag från allra första stund ville bli målvakt.

Nu är det ett par år sen jag avslutade min karriär men minnena och ruschen med adrenalin som man fick när de stora matcherna skulle spelas gjorde sig påmind när vi fick se min gamla lagkamrat Anna Wijks bästa minne i SVT:s Mästarnas Mästare. Det kändes stort att få se Anna i ett sånt här sammanhang och innan vi går vidare i den här texten vill jag också lyfta fram Anna och hennes karriär. En enastående idrottare!
Att hon hade plockat fram VM-finalen 2019 som sitt minne att dela med sig av i programmet var speciellt även för mig. Det kändes helt surrealistiskt att få ha en liten biroll i den berättelsen. Faktum är att samma VM-final också är mitt största minne från min karriär.

Uppväxten i en innebandytokig familj gav mig många chanser att träffa människor som sen kom att färga mig och mitt idrottande på olika sätt. Som 10-åring följde jag med min pappa till Kungshamn där han skulle vara instruktör på X3M Summercamp. Där träffade jag för första gången Erik Reichenberg som drev campen och som idag är en av ägarna till Klubbhuset. Eftersom jag det året var för ung för att vara med i någon av träningsgrupperna så fick jag hitta annat att hålla mig sysselsatt med. Jag utsåg mig själv till kioskansvarig och tog kommandot över försäljningen där. Som tack för hjälpen gav Erik mig ett presenkort, ett presentkort som jag sen använde till att köpa mitt första målvaktsställ.

Att lära känna det som blev min stora idol, Gunnar Domeij, när han värvades till Jönköpings IK ungefär vid samma tidpunkt var också av stor betydelse. Gunnar var en otroligt bra målvakt och bra förebild som alltid tog sig tid att prata när man var i närheten. Gunnar spelade tre säsonger med JIK innan han flyttade tillbaka till Örnsköldsvik och hans tid i klubben har präglat min karriär och mitt spel väldigt mycket. Sista matchen han spelade registrerad som JIK-spelare var VM-finalen 2006. Vi kommer tillbaka till det längre fram.

Som målvakt gäller det att älska sin uppgift. När du hamnar i centrum så gäller det att kunna fokusera på rätt saker och att lita på sig själv. Du kommer släppa in mål och hamna i spotlighten av den anledningen. Målskyttarna skall lyftas och nästan varje gång du tittar på highlights från SSL eller andra serier så är det just målen som du får se. Naturligtvis så kommer du få rubriker när du gör bra saker och någon enstaka gång visas faktiskt också en fin räddning i highlightsklippen och då allra oftast en straffräddning. Att lära dig att kunna lägga ett baklängesmål bakom dig och istället lägga koncentrationen på nästa skott är av yttersta vikt. Det är ju faktiskt bara nästa skott du kan påverka hur gärna du en vill ha en ny chans på det förra. Man skulle kunna säga att ett dåligt minne kan vara en bra vän. I alla fall om det gäller baklängesmål. Tilliten till dig själv och dina tekniska förmågor bygger du genom träning och åter träning. Att repetera och jobba med dina grunder är en oerhört viktig del för att skapa en trygghet i ditt spel och ett självförtroende som gör att du litar på dig själv. I mitt fall jobbade jag under flera år med Oscar Lundin som idag jobbar med det schweiziska landslaget och med Storvreta men som på den tiden också fungerade som målvaktstränare. Jag brukade träffa Oscar 2-3 gånger per säsong där vi gick igenom grunderna och som jag sen kunde jobba vidare med på hemmaplan. Hemmaplan som då var i Mora. Att jobba med en egen målvaktstränare och få hela träningspasset riktat mot dig och dina behov är oerhört nyttigt och utvecklande. Det är här du kan lägga grunden för ditt spel och hitta vägar till utveckling,

Att spela ett VM och få representera sitt land är stort för alla idrottare. 2019 var det dags för mig efter att fått stå i kön utanför truppen 2017. Tillsammans med Alexandra Durling bildade jag en duo som bestod av två VM-debutanter. Jag fick förtroendet från start i turneringen och stod gruppmatcherna mot Tjeckien och Slovakien som i mitt tycke gick bra både för laget och för egen del. Gruppspelet visade sig bli en bra uppvärmning inför det som stod framför oss i slutspelet. Efter att ha vilat mot Tyskland i kvartsfinal så var det dags att äntra scenen i semifinalen mot Finland. Det visade sig att gruppspelet varit en viskning när turneringen brakade igång på allvar, Fullsatta läktare, vinna eller försvinna och ett motstånd med enormt vassa spelare som t ex min klubbkompis My Kippilä och systrarna Kauppi. Matchen blev en riktig holmgång som pågick hela vägen in till slutsignalen. Efter två perioder ledde vi med 4-3 efter en målkavalkad i mittperioden där lagen gjorde tre mål vardera.
När jag gick igenom de två första perioderna i huvudet så var jag inte helt nöjd med mitt spel så långt. Jag hade högre krav på mig och kände att jag hade en eller ett par nivåer ytterligare i mig än jag visat. Med tanke på att en finalplats stod på spel och att vi bara hade en uddamålsledning så fanns risken att pressen skulle komma över oss. När man sitter i sitsen som vi gjorde med en period kvar så finns alltid risken att man som lag blir passiva och drar ned på tempot i tron om att man kan spela av tid men som allt som ofta slutar med att motståndarna får kommandot. Så blev också fallet den här gången och när Finland fick med sig ett powerplay ungefär halvvägs in i tredje perioden så var kvitteringen ett faktum när Oona Kauppi gjorde 4-4. The pressure was on!

Att jobba med en egen målvakstränare är något som alla målvakter borde få chansen att göra. En målvaktstränare ger dig tid att träna på detaljer och hjälper dig med att förstå hur detaljer i spelet hänger samman. Hur du kan agera och vilka tekniker du kan använda i spelets olika situationer. Ovärderlig hjälp för en spelare som spelar på lagets mest utsatta position och som i de flesta lag får agera "bollmotare" och målvaktsträningen består av ännu fler skottövningar där utespelarna satsar allt dom har på varje skottförsök. I mitt fall så lyfte mitt spel när jag började samarbeta med Oscar.

Under ungdomsåren i JIK hade jag förmånen att spela i ett väldigt bra lag där det alltid var bra kvalitet på träningarna. Min mamma var en av tränarna i ett lag som fostrade tre landslagsspelare i innebandy (Stina Ander, Nathalie Jakobsson och jag själv) och en landslagsspelare i fotboll (Filippa Curmark) plus en mängd andra duktiga spelare. Det finns väldigt många roliga minnen från åren med vårt F94-lag men det man minns bäst är att vi lyckades vinna Gothia Cup två år i rad. Mitt sista år i JIK blev också mitt första med damlaget. Som 14-åring fick jag debutera i landets näst högsta serie och efter en bra säsong både för mig och för laget så blev det flytt till Umeå och RIG ett lyckat SDF-SM med SM-brons med Småland och en plats i All Star Team i SDF-SM.

Strax efter Finlands kvittering klev en annan av svensk innebandys stora spelare, Emelie Wibron, fram och prickade in 5-4 med drygt 6 minuter kvar av ordinarie matchtid. Ledningsmålet blev startskottet på en kanonad från det finska laget. Var det någon gång det var dags att hitta den där nivån upp i prestation som jag sökte i periodpausen så var det nu. Genom min karriär så hade jag alltid förmågan att hålla nerverna i styr vilket grundade sig i att jag visste att jag gjort allt jag kan i mina förberedelser. Det spelade ingen roll om det var sista minuten, sudden death eller straffläggning. Jag höll alltid nerverna i styr och hade fokus på nästa skott.

Slutminuterna av semifinalen blev en kamp. Det finländska laget med My Kippilä i spetsen matade in bollar på mål från bakplan och hade hela tiden trafik mitt i skottlinjen så det var riktigt svårt att hitta bollen. Vi lyckades freda målet men med 4 sekunder kvar av ordinarie tid får finskorna ett inslag i vår zon ute på vänsterkanten och hela hallen höll andan. Alla visste vad som skulle hända och att det skulle mynna ut i en målchans. En finalplats var fyra sekunder ifrån oss men så mycket kunde fortfarande hända. Bollen spelades precis som väntat upp till mittlinjen där My, som har ett av världens bästa skott, laddar på. Skottet går rakt igenom gruppen av spelare framför mål och jag lyckas vinkla ner bollen mot hörnet och slutsignalen går. Man tänker så klart inte på det där och då men många års träning gör att positionsspelet och tekniken sitter i ryggmärgen och man agerar efter det. Den här gången betalade det sig.

Åren på RIG blev väldigt lärorika både på det personliga planet men även som innebandyspelare. Att på daglig basis få träna med några av de bästa spelarna i landet i sin åldersgrupp kan bara vara positivt och så var det även i mitt fall. När det också kryddades med att då och då få göra träningar med SSL-lagen IKSU och IBK Dalen så var det jackpot. Det var under åren i Umeå som jag fick debutera i landslagssammanhang med spel i U19-landslaget. Två Finnkamper och ett EFT hamnade på meritlistan. Efter avslutade studier väntade SSL med flytt till IBF Falun och sen vidare till KAIS Mora IF.

VM-Final! Det är ett begrepp som förpliktigar. VM 2019 gick i Neuchatel i de västra delarna av Schweiz vid stranden av Neuchatelsjön där också matcharenan låg. Vi var framme vid slutdestinationen för VM-äventyret och kvar fram till det efterlängtade VM-Guldet fanns "bara" ett sista hinder. Hemmalaget Schweiz. 4250 åskådare betydde fullsatt och en hall som fullständigt kokade redan på uppvärmningen. Här gällde det verkligen att hålla fokus på rätt saker, att vara i den så kallade bubblan, för att inte känna av stress och press. Vi pratade inför matchen om vikten av att få kontroll på händelserna för att kyla ned både motståndare och publik. Man kan väl säga att den delen av taktiken inte riktigt höll. Efter en minut och tolv sekunder lyfte taket på hallen för första gången den här kvällen. Schweiz tog ledningen direkt och vi hade inte ens rört bollen. Helt plötsligt så var hela laget i samma position som målvakten alltid är i. Ett misstag och det kan vara kört. Gör schweiziskorna 2-0 så finns risken att stressen tar över. Nu repade vi oss snabbt och tog kommandot spelmässigt per omgående så när Moa Gustafsson kvitterade till 1-1 så var ordningen återställd.

Moa gav oss också ledningen i mittperioden så när vi vandrade ned till omklädningsrummet i pausen mellan andra och tredje perioden så var vi i samma läge som vi var i ett dygn tidigare. Uddamålsledning efter 40 minuter. Om jag minns rätt så började vi tredje perioden ganska bra men successivt blev vi allt mer tillbakadragna och anfallen blev kortare och kortare. Pressen var till slut konstant även om vi stack upp på några kontringar. Hemmafavoriterna tar time out med några minuter kvar av ordinarie tid och plockar ut Lara Heini ur mål för att spela 6 mot 5. Efter avbrottet har vi bollen under kontroll i anfallszon under större delen av slutminuten men en förlorad duell och en snabb passning i djupled ner mot vårt högra hörn i matchens absoluta slutskede gav motståndarna en sista chans att få bollen mot mål. Jag minns att jag trycker mig mot min högra stolpe för att hålla tätt där och samtidigt vara beredd för en snabb förflyttning antingen rakt upp vid ett instick eller diagonalt ifall det skulle behövas.

Passningen är lång och skottet är av högsta klass. Hallen fullkomligt exploderar och publiken är helt galen. Med åtta sekunder kvar prickar Corin Rüttiman in 2-2 med ett skott som satt stenhårt i nättaket. Det var bara att fokusera om. Vi hade pratat om att vara modiga. Det gällde nu också. Slå bort eventuell nervositet och se dig själv som matchvinnare var det enda som fanns i huvudet.

Under alla år som jag spelade innebandy så var det två saker som drev mig mer än något annat. Att bli så bra som möjligt och att samtidigt ha roligt. Jag tycker att jag lyckades ganska bra med detta. Från extraträningar på sommaren i Fagerhus till en ihopbrakad säng på Park Hotell i Prag under Prague Games med JIK. Det finns så många roliga minnen. Att utvecklas som spelare handlar lika mycket om att utvecklas som människa. Det går upp och det går ner under resans gång men som David Beckham säger "at the end of the day" så är det människorna man möter, upplevelserna man får och glädjen till sporten som är det viktigaste.

I mitt fall så fanns det också en glädje i att spänna bågen för att se hur bra jag kunde bli. Här är det du själv som ansvarar för att ta din utveckling framåt. Kanske har du bra koll själv, kanske har du en målvaktstränare redan idag. Skulle du inte ha tillgång till en målvaktstränare så finns det alltid hjälp att få på annat håll. Många gånger är hjälpen bara ett telefonsamtal eller ett mail bort.

Förlängning i en VM-Final inför en kokande hall på schweizisk mark mot hemmanationen. När min idol och förebild Gunnar spelade VM-Final så var det på hemmaplan i Globen 2006. Även den gången gick matchen till förlängning och alla vi som var på plats fick jubla när Magnus Svensson avgjorde matchen i powerplay fint framspelad av Daniel Calebsson. Nu var det vår tur, Min tur. 

Utvecklingen blev näst intill densamma som när matchen blåstes igång ett par timmar tidigare. Precis som då vann Schweiz tekningen men därefter blev det ombytta roller. Vi vinner tillbaka bollen ganska snabbt byter in vår första femma. Bollen hamnar hos en av mina bästa vänner från gymnasieåren, Ida Sundberg, som från pointposition mitt på egen planhalva spelar bollen rakt upp i slottet där min mångåriga lagkamrat och lagkapten, Anna Wijk, visar varför hon är världens bästa spelare genom tiderna och slår en magisk passning bakom ryggen till Johanna Hultgren som frälser oss med att pricka bollen i mål. VM-GULD!!!

Oavsett om du får uppleva en framgång på högsta nivå eller vinna tvåmålsspelet på träningen så är det glädjen att tillsammans lyckas som består. Rollen som målvakt är utsatt och komplex men är också unik på alla möjliga positiva sätt. Som målvakt har du stora möjligheter att bidra till spelet och ditt lags framgångar även om du inte kan göra det matchavgörande målet. Det behöver inte alltid vara räddningar. Det kan vara via bra kommunikation och styra dina utespelare eller ett bra utkast som startar en kontring. Som sagt rollen som målvakt är komplex.

När jag såg inslaget på Mästarnas Mästare så kom minnena tillbaka. Fastän det gått över fyra år sen VM-guldet bärgades så kändes det som igår och känslorna kom tillbaka.

Jag älskade att stå i mål och hoppas du känner likadant.

Amanda Hill
#34 

Den 7:e juni besöker vi på Skills FLRBL Falkenberg där vi kör en heldag bara för målvakter. Passa på att få en bra genomkörare mitt i försäsongen under min och mina kollegors ledning. Du kan läsa mer om vår Temadag här

Fotnot

- Gunnar Domeij spelade med nummer 34 på matchtröjan och är förklaringen till varför jag gjorde detsamma.

- I segerjublet i samband med vinsten i semifinalen mot Finland så drämmer jag hjälmen i huvudet på Anna. Hoppas jag är förlåten.